Sofia Heller

Sitter nere på bryggan i mjölkeviken och känner mig bara tom. Tom eller överfull på tankar och känslor, jag vet inte. Kan man vara i helvetet och i himlen samtidigt? Så känns det i alla fall. Som att jag sitter fast i ett fängelse på den vackraste platsen som finns, men samtidigt vara fri som en fågel. Ibland känns allt så självklart och i nästa stund är allt slaget i spillror. Jag vill vara precis här i 100år till, och jag fattar inte hur jag orkat i snart 16år. Är det sånt här som kallas personlighetsklyvning?