Jag börjar inse att det aldrig kommer bli...
Jag börjar inse att det aldrig kommer bli vi två. Det gör ont. Riktigt jävla ont. Jag vill bara vara nära, men när jag är det vet jag inte vad jag ska säga, göra, tycka. Det är det värsta, jag vet inte. Det är så fail att det är just jag som inte vet. Jag som alltid kan svaren på frågorna, vet vad klockan är, vet vad vi har i läxa. Han och jag är väl bara ytligt bekanta, går i samma klass och vet lite grann om varandra. Att han, som jag förut placerade i facket TÖNT FUL TRÅKIG, skulle bli SNYGG POPULÄR ROLIG. Det är så jävla för mycket. Jag tror inte på mirakel, för dom händer aldrig, men det skulle behövas ett känner jag. Om jag hade vetat vad jag skulle säga hade jag lätt kunnat ta kontakt. Det slog mig att jag vet nästan ingenting om honom. Jag känner honom inte. Och hans liv före högstadiet är för mig helt okänt. Vi ska gå på samma skola i 3år till, bara att uthärda. Du finns alltid i mina tankar<3
