Det här är inte min första stora olyckl...
Det här är inte min första stora olyckliga kärlek. Den första riktiga var nog förra året, i en kille i en parallelklass. Fast jag kände honom inte alls. Han visste inte ens vad jag hette. Men jag tyckte han var skitsnygg. Och det gjorde ont. Många gånger. Och under en lång tid. Jag tror det kommer vara svårare att släppa taget den här gången. Och jag vill inte ge upp. Jag vill ju ha honom. Jag drömmer konstiga drömmar. Självklart är han med i dom. Det står överallt att killar är lika blyga som tjejer, det tror jag inte på? Förbannar mig själv för att jag är så feg och att killar är som dom är. Jag sa en gång att om en kille jag var kär i inte ville ha mig, så skulle jag bli lesbisk. Jag vet att det är löjligt. Men just då trodde jag på orden. Jag tror jag lider av bekräftelsebehov. Jag vågar inte prata med killar. Tårarna rinner men vad kan jag göra? Livet är inte alltid en dans på rosor. Carpe diem<3
